human calligraphy

Om betraktandet av en serie mörka figurer mot ljus bakgrund.

Det är förhandsvisning på konstmässan i Sollentuna. I en monter betraktar ett medelålders par i eleganta kläder en serie bilder. Hon smuttar på vinet och viskar med ett lite osäkert leende på läpparna något i hans öra. ”Det är fotokonst” säger han kort. De står kvar ytterligare en stund under tystnad och går sedan vidare till nästa bås.
Titeln på det verk paret ägnade sin uppmärksamhet är Human Calligraphy – en titel som understryker bildernas iögonenfallande uttryck, det vill säga deras teckenliknande karaktär. På var och en av fotografierna framträder en mörk figur mot ljus bakgrund. Alla är olika, men figurerna påminner så mycket om varandra att de tycks utgöra delar av ett system, rent av ett bildalfabet. Det sköna, som är själva kärnan i kalligrafi, framkallas här i hög grad av den grafiska pregnansen, men också av figurernas egenheter; precis som moln liknar de gubbar, drakar och annat som fantasin förmår framlocka ur de abstrakta formerna. Denna aspekt förstärks när man tittar på flera fotografier samtidigt och kan jämföra hur de mörka partierna breder ut sig eller koncentreras mot mitten, hur de bildar en större enhetlig form eller fläckar lite här och var på den rena vita ytan. Från håll ser det ut som hål, men tittar man nära blir det uppenbart att det svarta har volym. Då kan man också förnimma skillnaderna i konsistensen hos den mörka materien som ofta är fast men i andra fall mer flytande. Om inte förr så blir man nu varse vad det mänskliga i titeln syftar på – motivet är avföring.
Fotografen har regelbundet tömt tarmen på en glasskiva i sin studio och systematiskt förevigat resultatet. Han har skapat en skönskrift för vilken det han ätit dagen innan och – inte minst – slumpen spelat en avgörande roll. Det är inte första gången skit i bokstavlig mening dyker upp i konsten och ett besläktat exempel är Merde d´artista av Piero Manzoni från 1961. Det består av totalt 90 konservburkar med hans eget bajs, 30 gram i varje burk, men till skillnad från Human Calligraphy kan man inte se smeten utan får helt lita på innehållsförteckningen. I båda fallen kommenteras en central tanke inom den västerländska konsten: idealet om konstnärens individuella gestik, och hos Manzoni och Sessler får denna unika närvaro en form som väcker både skratt och äckel. I det förra fallet rör sig konstnären på ett uttalat sätt inom den konceptuella traditionen med rötter i Marcel Duchamps ready mades, först och främst Fountain som väckte skandal när den visades i New York 1917 – skulpturen består av en uppochnedvänd pissoar. (Om man skulle få för sig att pissa i den – som Björn Kjelltoft har gjort i en performance på Moderna museet i Stockholm – så blir ens fötter snart blöta, vilket tydligt visar att den inte längre är det bruksföremål som den ursprungligen var.) Duchamp har självklart betydelse också för George Sesslers arbete, men han verkar inom den fotografiska världen och för den har frågan om spåren av upphovspersonens hand en särskild innebörd. För fotografin – med sin optiska och kemiska process – har bristen på denna typ av direkthet utgjort ett hinder för mediet att uppnå samma konstnärliga status som till exempel måleriet. Historiskt sett har fotografin helt enkelt betraktats som alltför teknisk och själlös för att kunna generera verklig konst – en uppfattning som trots konstbegreppets utvidgning är märkligt seglivad.
I Human Calligraphy adresseras detta problem på ett befriande ironiskt vis, men genom sitt motiv är serien också ett exempel på konstens förmåga att förvandla det låga till något åtråvärt och intressant. Det är en process som utgör en framträdande egenskap hos fotografin och man kan med fog hävda att den har gjort det triviala och tillfälliga till sitt särskilda område; en sfär som fotografin tycks förvalta bättre än någon annan uttrycksform. Det gäller både vardagens ström av händelser som förevigas genom kameralinsen, och de enkla föremål – vilka vi vanligtvis ägnar en förströdd uppmärksamhet, om någon alls – som genom att avbildas får en överraskande monumentalitet och påtaglighet. Ett av de ofta framlyfta exemplen i den senare genren är Irving Penns bilder av skräp från New Yorks gator: cigarettfimpar, pappersmuggar, förpackningar och annat som hamnar i storstadens rännsten. Tingen är kraftigt uppförstorade och isolerade mot en ljus bakgrund. Med en bedövande bildskärpa blottas nedbrytningen, allt är på väg att upplösas och objekten förlorar sina karakteristiska egenskaper. Det är fragment som sakta men säkert förmultnar och blir natur. Street Material, som sviten kallades när den visades på Museum of Modern Art 1977, gestaltar tillvarons förgänglighet, men också en omvänd ordning där det ratade bli upphöjt och synliggjort.
Det hejdade förfallet i Penns fotografier framlockar en elegisk stämning som bidrar till bildernas i grunden romantisk karaktär, men de låga motiven kan vara betydligt mer frånstötande än gatsmuts. Hos andra fotografer förekommer allt från likdelar till kroppsvätskor – eller, som i det aktuella fallet, avföring – och trots att det hela ofta väcker avsmak utövar fotografier av denna art en sällsam fascination. Återvänder vi till paret som betraktade Human Calligraphy kan man konstatera att det inte är svårt att föreställa sig kvinnans kommentar: ”Är det verkligen skit? Så äckligt!” Många av oss skulle antagligen reagera på samma sätt, men situationen är också ett tydligt exempel på avbildningens styrka. Det vi ryggar tillbaka inför i andra sammanhang får i bildens gestalt en fängslande kraft; och snabbt blir vi indragna i ett begrundande av bildens formella aspekter och metaforiska egenskaper, men också dess inomkonstnärliga referenser. På ett omtumlande – i vissa fall även skrämmande – sätt förmår konsten att skänka oss njutning där vi annars inte skulle finna någon.

Niclas Östlind, intendent på Liljevalchs konsthall i Stockholm